Familjerådgivning

Familjerådgivning är en tjänst som för att hjälpa de som har svårigheter i sina relationer. Det kan gälla par, syskon, eller föräldrar och vuxna barn.

Samtalen med familjerådgivaren hjälper parterna att diskutera sina problem effektivt för att lösa dem, oavsett om man väljer att fortsätta tillsammans eller inte.

Antalet samtal varierar, ofta mellan tre till fem, och sekretessen är strikt. Rådgivningen kostar, men priset varierar mellan kommuner.

Om rådgivningen inte passar, kan man avsluta kontakten. Det finns privata, kommunala och religiösa samfund som erbjuder familjerådgivning.

I många relationer kan små problem växa sig större, ju längre tiden går. Detta gäller särskilt i relationen till sin partner, sin förälder och sitt barn. Har man själv, eller någon i sin familj svårt att prata om känslor eller agerar ut sina känslor på ett negativt sätt, kan detta även leda till att andra inom familjen långsamt tar efter beteendet, eller håller tillbaka sitt eget känsloliv.

Generellt är en familjerådgivare utbildad inom beteendevetenskap, till exempel som psykolog, psykoterapeut eller socionom. Många har även ytterligare utbildningar inom familjeterapi, psykoterapi, barnpsykologi och sexologi.

Målet med familjerådgivning är att man ska lära sig prata om alla möjliga problem på ett konstruktivt och ärligt sätt, men även lära sig lyssna på vad andra känner och tänker utan att ta det personligt. Oavsett hur relationen framåt i tiden kan komma att se ut, får man betydligt bättre förutsättningar att hantera den med rätt stöd, vare sig man som par bestämmer sig för att fortsätta leva tillsammans, eller skilja sig.

På ett första möte kan psykologen, eller den som håller i mötet, prata lite kort om hur det brukar fungera, för att sen fråga om varför de inblandade bokat ett möte, och vad de förväntar sig. Därefter diskuterar man det som kommer upp, med psykologen som en hjälpande guide.

Längden på mötena är mellan 40 minuter till 120 minuter långa, där genomsnittet brukar ligga på ungefär 77 minuter. Hur långa möten man vill ha får man själv vara med att bestämma.

Antalet besök som behövs är såklart väldigt individuellt. Ibland behövs endast ett fåtal medan andra känner att de behöver många fler. Får man hjälp av kommunen erbjuds ofta mellan tre till fem samtal. Känns detta för lite, kan man prata med sin familjerådgivare om detta, som kan godkänna fler samtal.

Går man till en privat familjerådgivning eller terapi, får man hjälp så länge man har behov av det, men kostnaderna hos privata aktörer är också ofta lite dyrare, beroende av vilket stöd man väljer.

Inom familjeterapi och familjerådgivning används något som kallas för “absolut sekretess. Detta betyder att det man diskuterar under samtalen inte förs vidare till någon annan. Vill man vara helt anonym går detta också bra, och familjerådgivaren för då inte någon journal.

Endast om ett barn utsätts för brott, eller om det kommer fram att ett barn ser närstående utsättas för våld och övergrepp får familjerådgivaren prata med polisen om detta.

Om man som förälder funderar på, eller ska skiljas från sin partner, har man rätt till samarbetssamtal hos kommunen man bor i. Där samtalar man tillsammans om allt som har med barnet att göra, till exempel hur vårdnaden ska se ut, eller hur man vill att relationerna i familjen ska se ut i framtiden.

Många kommuner erbjuder även stöd via familjecentraler, där socialtjänsten kan stötta de vuxna i en familj att bättre klara av sitt föräldraskap.

Det är viktigt att förstå att man går på familjerådgivningen för sin egen, och sin familjs skull. Känns något inte rätt, kan man därför direkt avsluta mötet och vända sig till någon annan som passar en bättre.

Många som söker familjerådgivning önskar förbättra kommunikationen och hantera konflikter effektivare.

Här är några tips på hur ni som par kan kommunicera bättre:

1. Bestäm att ni ska prata om er relation och era upplevelser.
2. Tänk på samtalstonen.
3. Utgå från att båda parter vill bli förstådda.
4. Lyssna utan att avbryta.
5. Uttryck dina egna tankar och känslor.
6. Undvik anklagelser och generaliseringar.
7. Fråga istället för att anta vad den andra tycker eller känner.
8. Ställ följdfrågor för att säkerställa förståelse.
9. Acceptera olikheter.
10. Var snälla mot varandra.
11. Kom ihåg att när ni förstår varandra har båda vunnit.